Under 2000-talet har debatter om språk fått ett uppsving i Sverige. Både radio- och tv-program som ägnas åt språket har nått stor publik, och fler än tidigare har engagerat sig i språkfrågor. Det är bra. Ofta har debatterna handlat om sådant som är relevant för många. På det sättet har de också bidragit till att höja både den språkliga medvetenheten och nivån på människors skrivande (även om det är svårt att leda i bevis).
Bland de saker som debatteras finns det en som har fått särskilt mycket uppmärksamhet. Det är förstås särskrivningarna*. Där har det kunnat bli ganska hätskt, hånfullt och elitistiskt, särskilt under åren runt millennieskiftet när webbplatsen skrivihop.nu hade sin rätt militanta storhetstid**. Även efter att de stängde butiken 2003 har debatterna om särskrivning fortsatt att återkomma med täta mellanrum, i det lilla formatet såväl som i det större. I takt med att det svenska samtalsklimatet har rört sig åt det politiskt korrekta hållet har det med åren blivit svårare att vädra de allra mest dömande åsikterna. Det har också blivit fler som kanske inte försvarar särskrivningarna men som ändå lyfter fram att det finns viktigare saker att oroa sig över.
Sammanhanget avgör – alltid!
På ett självklart sätt kan det absolut störa läsningen när en text har för många särskrivningar. Det är bara det att det sällan går ut över själva förståelsen. Sammanhanget kommer nästan alltid att räta ut alla frågetecken. En skylt vid frysdisken på Coop där det står Fryst kyckling lever kommer säkert att locka fram leenden, men den går inte riktigt att misstolka. Samma sak med en platsannons med formuleringen sjuk sköterska, där resten av meningen ihop med sammanhanget säkerligen räcker för att göra rätt tolkning. För det mesta går det antagligen också att räkna ut om en skribent någonstans i sin text menar sex leksaker eller sexleksaker. Textens övergripande tema leder läsaren rätt.
En grundläggande och superenkel sak i reklam är priserbjudanden. Många har säkert sett särskrivningen extra pris, även om det oftast brukar stå ihopskrivet. Nu är det ju ett rätt konstigt namn på något som ska vara billigare än vanligt, eftersom extra brukar betyda mer. Detta har Ica tydligen tagit fasta på här:
Denna vecka: Extrapris på ekologisk tomatpuré. Betala 50 öre mer än vanligt.
Särskrivningarna som ingen bryr sig om
Det är verkligen jätteovanligt att de vardagligaste särskrivningarna får något utrymme när det ska klagas. Ingen gnäller offentligt på standardfall som styck pris, damm sugare eller fritids sysselsättning – som är den överlägset vanligaste sortens särskrivningar. De är väl för tråkiga, eftersom de inte går att missförstå. Då uppfyller de inte gnällgängets behov av att få prångla ut sitt förakt. En helt oproportionerlig majoritet av de exempel som särskrivningens motståndare lyfter fram handlar i stället om de ganska ovanliga särskrivningar som kan ge upphov till feltolkningar. Trots att det i praktiken nästan aldrig kommer att vara möjligt att på allvar tolka fel, eftersom sammanhanget styr oss på rätt väg.
Jag kan faktiskt bara komma ihåg en enda gång när jag själv har blivit osäker. En kompis som väntade barn skickade efter avklarad förlossning ett sms där hon skrev: Blev mamma i går. Super häftigt! I just hennes fall visste jag inte hundraprocentigt säkert vad hon egentligen menade där***.
Dessa besserwissrar
Besserwisserattityden gentemot särskrivning finns kvar, även om den har blivit ovanligare. Länken några stycken upp i texten listar ett antal skriftbeteenden som är värre än någon liten särskrivning – beteenden som just besserwissrarna själva gör sig skyldiga till. Förmågan att faktiskt få en text att hålla ihop är mycket viktigare – och mycket svårare att lära sig. Att misslyckas med den röda tråden är alltså betydligt allvarligare. Sedan har vi de som gillar att uttrycka sig ospecifikt, för att visa sin överlägsenhet. Men tydlighet regerar. För det mesta finns det ingen anledning att använda ett vagt ord som fordon om du egentligen menar Einar Korpus repiga gamla Toyota Prius från 2007.
Många av särskrivningarnas argaste motståndare gör sig också skyldiga till ett annat allvarligt misstag: De använder gärna långa ord, hopskrivna givetvis, som blir besvärliga att läsa. Det finns väldigt sällan något bra skäl att skriva ambitionsnivå, eftersom det betyder samma sak som ambition. Skälet att ändå använda sådana ord med svans brukar vara att det ser fint, bildat och svårt ut.
Astöntigt.
Låt tråkmånsarna fortsätta gnälla. De har ändå inget liv – till skillnad från Carl Michael Bellman, som gladeligen särskrev hej vilt och levde livets glada dagar. Han blev visserligen inte särskilt gammal, men det var knappast särskrivningarnas fel.
—
* Här kunde jag lika gärna ha valt hen, som ju också har fått mycket utrymme.
** Det ska sägas att webbplatsen, när den lade ner, postade en ödmjuk hälsning som tonade ner vikten av att alltid lyckas skriva ihop.
*** Ibland brukar situationer som Rök fritt lyftas fram, där hopskriven och särskriven version blir varandras motsatser. Jag tror dock att sammanhanget även i det här fallet leder oss rätt.
PS
På Göteborgs universitet utspelade sig nyligen en historia om särskrivning. Den var ganska intressant. En fullänk, alltså ful-länk, hittar du här.
PPS
Bland de många reaktioner jag har fått på min förra text om att språkpoliser alltid har fel finns en som publicerades i den slutna facebookgruppen Anonyma språkpoliser. Där jämförs språkliga misstag med repiga bilar: Visst kan texten eller bilen ta dig dit du vill, men det känns inte riktigt bra. Det håller jag med om, och jag håller även med min kollega Simon om att det är bortkastat att ta på sig finkostymen om du ändå väljer ett smutsigt par skor. (Men – det är också synd att gå miste om en så stark läsupplevelse som Joakim Zanders Vännen bara för att den innehåller ett antal språkmissar; den läsresan är verkligen värd att ändå fullborda.)