Jag går upp för trappan, klickar in koden siffra för siffra från ett mail. Den lilla dosan låter onödigt högt innan den släpper in mig. Jag har varit på reklambyrå förut och förväntar mig därmed mycket människor, prat i telefon, det är möte i konferensrum, samt tio andra som sitter och knattrar frenetiskt på sina tangentbord. Det måste finnas ett pingisbord för den stereotypen vägrar att dö.
Så, jag känner mig redo, men blir ändå nervös. Det ligger i min natur och som halvutbildad copywriter är praktiken sista bossen, som Bowser i Super Mario fast ett kontor. Därför måste jag stålsätta mig, intala mig själv att jag är inte rädd för något.
Innanför dörren möts jag av ett tomt kontorslandskap.
Efter ett och ett halvt intensiva år på Yrgo blir kontrasten bisarr. Dagligen har vi blivit drillade i det stressiga jobb vi söker oss till. Uppdrag efter uppdrag ska slutföras, inte sällan samtidigt. Det är deadlines och budgetar, viktiga möten och presentationer. Vi ska networka, du har väl LinkedIn? Mingla, vinna guldägg och bli omnämnda i diverse tidningar. Det ska träffas kunder och kollegor. Presentationer och säljmöten. Från det trygga klassrummet till allvar. Det är inte längre ett potentiellt VG som står på spel. Så kom corona in i bilden och fyra dagar innan praktiken börjar stänger skolan sina lokaler på inrådan av Folkhälsomyndigheten.
Det var flera av mina klasskompisar som förlorade sina praktikplatser. Andra träffade sina handledare endast över videosamtal. Och absolut, de tomma skrivborden vittnar onekligen om att många jobbar hemifrån. Bilden av reklambyrån kolliderar med verkligheten och som praktikant blir avsaknaden av byråfamiljen en förlust.
Samtidigt har alla bränder att släcka. Vi måste skydda varandra och anställda och ekonomin och vardagen. Försöka bibehålla någon form av struktur. Det är svårt att få någon slags uppfattning om ett normalläge på en byrå när dagordningen slås omkull. Men, världen som den var innan kommer aldrig att komma tillbaka. En vardag med nya rutiner och nya förhållningssätt har redan tagit form framför oss. Vi lär oss och accepterar.
En del förändringar har förbättrat situationen för människor. Som att distansundervisning har gjort det lättare för introverta människor att blomma ut när de slipper sitta i klassrummet. Att vi inte kan ta en konsekvenslös spontanresa till andra sidan jorden.
Självfallet har läget försämrats samtidigt. Fysisk distans har nog aldrig varit ett stort problem i Sverige, men blir den fysiska distansen mellan oss nu ännu större? Och vad kommer det innebära? Det kan inte fortsatt vara rimligt att skälla ut varandra i mataffären när vi råkar gå i varandras sfär. Denna rejäla, globala käftsmäll. Någonstans tror jag att vi till viss del behövde den. Att med distansen kom också respekt. För varandra. För de gamla, för de sjuka, för de utan hem, för de utan familj, för de med familj. För sjukvården.
Jag är inte rädd, det har jag redan intalat mig. Sanningen är att vi inte har en aning om hur detta kommer spelas ut. Det blir då meningslöst att spekulera i något som inte har ett faktiskt svar. Däremot kräver det av oss att behålla lugnet inför framtiden. Ovissheten i hur länge det kommer fortsätta är kanske det som skräms mest. Fler gånger kommer världen skakas om tillsammans med de grunder vi har lagt sedan förra gången. Jag personligen har otroligt svårt med förändring. Det kommer alltid ske förändringar. Det jag vet är att det kommer att ordna sig.
Jag tänker inte vara rädd. Det fina med ovisshet är att det kanske blir bra imorgon.
—
Författare till denna artikel är Vera Nyström, som under våren och hösten 2020 genomför sin praktik hos oss på Right Thing united, innan hon går ut som flygfärdig copywriter i november. Vera hittar du bland annat på LinkedIn! Vill du diskutera hur man som företag kan hitta nya sätt att kommunicera under en pandemi kan du kontakta Veras handledare, vår copywriter Einar, i kontaktformuläret.