Språkpoliser har alltid fel!

Alla känner minst en språkpolis. Så fort du skriver något, eller säger något, finns det en risk att det kommer ett påpekande från någon som vet hur det egentligen ska vara. Otroligt irriterande, tycker många. Till försvar för språkpoliserna ska sägas att …

Nej! Det finns inget försvar. Faktum är att språkpoliser alltid har fel. Jag ska utveckla tankegångarna, men i grund och botten är anledningen till att de har fel enkel: Språkpoliser ser bara detaljer, inte helheten.

Helhet och detaljer

Vi kan börja där, med helheten. När vi råkar ut för ett typiskt påpekande som:

– Det heter inte bokhandlar, det heter boklådor.

eller
– Det heter större än jag, inte större än mig.

eller
– Du har särskrivit fryst kyckling lever.

så finns det ett bra sätt att bemöta detta. Om jag frågar:
– Du förstår alltså inte vad jag menar?

så får jag antagligen svaret:
– Jo, men du har gjort fel.

eller något i den stilen.
– Men du förstår vad jag vill säga?
– Ja …

Exakt där har språkpolisen fel. Om helheten är begriplig, är det rätt stört att hänga upp sig på detaljerna. Det är inte heller vilka detaljer som helst. Detta med boklådor är en mycket gammal sak som sen länge inte gäller. Det heter bokhandlar, vilket också är det enda logiska. Men språkpoliser lägger ingen energi på att hålla sig uppdaterade. Tvärtom klamrar de sig fast i det förgångna och tycker att det som en gång i tiden var rätt alltid måste vara det. Så funkar inte språket, men det bryr sig språkpoliserna inte om. Det som de lärde sig på gymnasiet måste ju fortfarande stämma, oavsett hur länge sedan det var.

En personlighetsstörning

Det låter hårt men är sant: Språkpoliser har en personlighetsstörning som tyvärr gör att de går miste om mycket. Helheten är alltid viktigare än detaljerna. En text, till exempel, behöver i första hand hänga ihop – vilket är exakt vad text betyder. Då blir saker som uppbyggnad och förmåga att väcka intresse mycket mycket viktigare. Språkpolisen säger aldrig:
– Din text är i princip språkligt välformad även om jag har några detaljförslag, och jag förstår vad du menar, men jag skulle vilja se att inledningen var mer spännande och att du sedan knöt ihop texten i slutet med till exempel en genomtänkt sammanfattning, gärna med en liten knorr som gör att jag kommer ihåg vad den handlade om.

En sådan kommentar skulle fylla en funktion och vara till hjälp för den som skriver. Det är en klarspråkskommentar.

Engelska är farligt

Språkpoliser har ofta synpunkter på lånord. Negativa synpunkter, framför allt på engelska ord. I nummer 4/2018 av den fina tidskriften Språktidningen finns den här spaningen från en språkpolis. Signaturen Bengt, disputerad i engelska, avskyr anglicismer och tycker att det engelska ordet wow inte har någon plats i svenskan: “Vad är det för fel på voff?” Det låter som ett skämt, men Språktidningen har en stående avdelning där språkpoliser får yttra sig, och det här är alltså ett exempel. Det förekommer även något mer nyanserade inlägg, som till exempel ett där någon har ägnat fyra decennier åt att reta sig på att fler och fler säger Jag såg att det lös i ditt fönster i går*.

Språkpoliser är ofta ovetande om hur lånordssituationen i svenskan faktiskt ser ut. De kanske vet att över hälften av ordförrådet är just lånord, men de brukar bli förvånade över att så lite som kanske max en procent kommer från engelskan. Dessutom ser de bara en enda sorts lånord, när det i själva verket finns många sorter. De ser den typ som kallas direktlån: wow, najs, mejl, mansplaining och så vidare. Men bara om dessa ord har kommit in i språket under språkpolisens livstid. Ett lika direktlånat ord är vajer, som har fått försvenskad stavning och inte längre skrivs wire. Det gnäller de inte på, och inte heller på de resterande hundratusen lånorden som har funnits i svenskan under lång tid. Det är de nyare, engelska lånorden som är farliga i språkpolisernas värld.

När de gnäller på engelskklingande ord som backslick och after work är det extra komiskt. De är inte ens lånord. Ingen engelsktalande skulle känna igen dem, eftersom de är påhittade i Sverige.

Klassiska exempel

En riktig käpphäst för språkpoliser brukar vara att det heter Större än jag, inte Större än mig. Det är ett klassiskt gymnasielärarexempel. Argumentet: större än jag är en förkortning av större än jag är, och det går ju inte att säga Han är större än mig är. Hm, men det där lilla ordet är, som inte syns eller hörs, på vilket sätt finns det? Här börjar det bli svårt för de flesta språkpoliser att argumentera vidare.
– Jo, men det är en satsförkortning, kan någon av dem kanske få ur sig. Sedan är det slut med kunskaperna. Språkpoliser är nämligen sällan särskilt duktiga på språk och grammatik. De är inte dåliga på att lära sig saker, men däremot riktigt usla på att inse att det kan finnas fler än en möjlighet. I just det här fallet är det rent grammatiskt mycket rimligare att välja Större än mig, men i själva verket går båda varianterna bra. Fler exempel på vanligt gnäll från språkpoliser finns i rutan här nedan.

Med det här vill jag alltså säga att det är ganska lätt att få rätt mot språkpoliserna. Däremot är det ingen större poäng med det. Eftersom de lever med språkliga skygglappar och dessutom saknar sjukdomsinsikt, går det inte att nå fram. Det enda möjliga botemedlet är terapi. Språkpoliser behöver långvarig terapi. Då kan det finnas hopp.

Tung terapi

Den enklaste formen av terapi är den här:
Ok, du retar dig på att ungdomar använder ord som najs eller typ, eller gärna börjar sina meningar med ett lite omotiverat nej. ”Vad tycker du om dagens insats?” ”Nej, men det var typ rätt najs.” Inte mycket att störa sig på, tycker de flesta. Språkpolisens terapi kan bestå i att själv börja prata likadant, bara för att känna hur det känns att ta dessa farliga ord i sin mun. Kanske är det inte så illa? Kanske går världen inte under? Kanske fyller dessa ord rentav en funktion?

Egentligen behövs dock tyngre terapi. Den bästa terapin för språkpoliser är utbildning. När de nu har ett så tydligt intresse för språk, varför då inte gå en språklig utbildning på universitetet? Jag har fortfarande inte träffat en enda språkvetare som håller fast vid sitt språkpoliseri, så det verkar vara en mycket effektiv terapiform. Sanningen är att många lingvister är omvända språkpoliser, som har sett ljuset. Och sedan aldrig har tittat tillbaka.

Så trots att språkpoliser är svårbotade och tragiska och dessutom alltid har fel, är det inte ett omöjligt uppdrag. Jag vet, för jag har själv varit språkpolis. 1031 språkliga högskolepoäng senare är jag definitivt botad. Det räckte med de första trettio.

Disclaimer: Det här innebär inte att jag själv tycker att allt går bra. Överallt, inklusive i reklamen, finns det formuleringar som jag tycker är dåliga. Och sådana som jag gillar.

* I språkpolisens värld ska det heta lyste, inte lös.

PS
Särskrivningar är spännande. Jag återkommer med en text bara om detta. Senare. Läs gärna den här texten om du är sugen redan nu. Och för den som arbetar på reklambyrå är det vardag att bolla förslag med kunden. Även där kommer det ibland kommentarer kring språket, givetvis. Låt mig återkomma även till det ämnet i en separat text.

Apropå att språkpoliser alltid har fel. Finns det en risk att språkpolisen har missat den ganska uppenbara helheten i det här fallet?

Obs! Frågan var retorisk. Men så här säger SAOL.